Republikens president Sauli Niinistös nyårstal den 1 januari 2023

Får publiceras 1 januari 2023 kl. 12.15

Medborgare

Vi lever nu i en tid av oro. Vi hade redan i decennier vant oss vid att allt blir bara bättre och bättre.
Eller att det i alla fall alltid finns mer av allt. Vi finländare blev rankade som det lyckligaste folket i världen. Nästan obemärkt för oss själva.

Det gångna året innebar en plötslig återgång till det förflutna. Till något som generation efter generation hade börjat kännas allt mer avlägset, nästan omöjligt i sin vanvettighet. Europa drabbades åter av ett storkrigs fasor.

Bördan av oro ökar av bekymmer som direkt påverkar vår vardag. Priset på elektricitet har mångdubblats. Både levnadskostnaderna och räntorna stiger. Inte heller pandemin har släppt sitt grepp om oss.

I ljuset av det förflutna är det också värt att minnas allt det vi tillsammans har lyckats övervinna. Vi har klarat oss igenom krig, en stor energikris och perioder av ekonomisk recession. Även efter hårdare prövningar än de nuvarande har vi alltid byggt upp något bättre. Vi kommer säkert att klara även detta.

Men jag vill påminna om att överlevnad inte mäts i medelvärden. Det är nödvändigt att även de mest utsatta klarar sig. Nu behövs medmänniskor som ger en hjälpande hand.

* * *

Rysslands krigshandlingar i Ukraina har fördömts upprepade gånger på den internationella politiska arenan. Med all anledning. Det har också Finland gjort konsekvent och beslutsamt.

Om Ryssland trodde att ett massivt hot snabbt skulle tvinga Ukraina på knä, gjorde det en allvarlig felbedömning. Man kommer osökt att tänka på vinterkriget när Sovjetunionen antog att dess trupper skulle nå Helsingfors på två veckor. Ledarna för ett auktoritärt styrt land, Stalin och Putin, kunde inte se den avgörande faktorn. Att individer i ett fritt land har vilja och övertygelse. Och att ett folk som agerar tillsammans är en enorm kraft.

Det var också en felbedömning att tro att Europas eller västvärldens empati för ukrainarna skulle vara övergående. Det var den inte. Istället för bara empati handlar det också om beredvillighet. Vi har gjort Ukrainas sak till vår. Och stödet till Ukraina blir allt starkare.

Att peka ut felaktiga bedömningar ger emellertid inget svar på kärnfrågan. Hur är det möjligt att en geografisk gräns som går igenom Europa i själva verket är gränsen mellan två helt olika världsbilder? På denna sida av gränsen är det omöjligt att ens föreställa sig att en nation skulle kunna börja ett krig. På den ryska sidan av gränsen är det annorlunda.

Skillnaden är fundamental, eftersom det i sista hand handlar om respekt för mänskligheten och för livet. Under de senaste åren har man efterlyst en europeisk säkerhetsordning – än vill man bevara den gamla, än skapa en ny. På olika håll har man fört fram ett behov av säkerhetsgarantier. Men så länge som det råder en grundläggande skillnad i världsbilden, är det svårt att finna trovärdiga och hållbara lösningar på dessa frågor.

För att få slut på ukrainarnas lidande måste vi våga tala också om fred. Varje dag som kriget fortsätter i Ukraina stiger det tröstlöst höga priset för det. Människor dödas och de civilas lidande ökar. Det uppstår materiella och immateriella skador som inte kan ersättas.

Utsikten är dyster. Men en rättvis fred är ett så viktigt mål att alla uppriktiga försök att nå den är bör understödas. Likaså Ukrainas strävan att lägga fram sitt initiativ för FN.

* * *

Det gångna året tvingar oss att fundera på hur detta kunde ske. Inte bara händelserna i världen, utan framför allt i vårt tänkesätt. Hur hade vi börjat tro att något var omöjligt, och ändå hände det?

För det har ju hänt hela tiden. Krig har förts i Mellanöstern och Afrika, men också i Europa: på Balkan, i Georgien och även i Ukraina i nästan nio år. Det har minsann funnits grymhet i världen. Kanske har vi – i Finland, i Norden, i Europa och mer allmänt i västvärlden – velat förlita oss på att grymheten inte når oss.

Nu hotar den att nå oss. Vi måste lära oss att alla inte vill ha oss som modell eller handla på ett sätt som vi själva anser vara korrekt. Vi måste lära oss hur vi ska reagera på en annan modell och ett annat beteende. En modell som i värsta fall är auktoritär och aggressiv.

Vi ska givetvis inte sluta tänka på det goda eller sluta föra fram det goda. Men vi måste förstå att det också finns ondska i världen. Ondska låter sig inte tystas av enbart godhet. Ondska måste mötas beslutsamt och bestämt. Men alltid så att vi själva inte gör oss skyldiga till ondska.

När det gäller beredskapen inför yttre hot har Finland kanske ändå mindre att korrigera och be om ursäkt för än andra. I förhållande till vår storlek hör vår beredskap och prestationsförmåga till eliten i Europa. Och arbetet fortsätter.

Men det är hög tid att vi vaknar upp och tänker även på den inre säkerheten. Finland är öppet och tolerant, i detta avseende har vi smugit oss till toppen i Norden, kanske i hela världen. Det finns mycket gott i det. Det finns visserligen också en fallgrop i att vara den mest toleranta. Ondskan är nämligen bra på att hitta svagheter. I de nordiska länderna vill man nu stärka den allmänna ordningen och den enskildes säkerhet.

* * *

Finlands utrikes- och säkerhetspolitik står inför en historisk vändpunkt. Det vi bara kunde ana för ett år sedan blev verklighet redan på våren. Vi ansökte om medlemskap i Nato efter en snabb men grundlig behandling.

Rysslands krav på en intressesfär och sedan anfallet mot Ukraina. De berörde utan tvivel varje finländare. De ledde till en gemensam anda och övertygelse: vi kan inte fortsätta på samma väg som hittills. Folkets starka åsikt avspeglades såväl i samverkan mellan republikens president och statsrådet som i riksdagens och partiernas beslut.

Vårt beslut förankrades på bred front i det finländska samhället. Detta garanterar att beslutet står fast, inte bara under känslostormen i början av kriget, utan också över valperioder. Stora förändringar måste stå sig över tid.

Nu är vi i en situation där ratificering från två länder fortfarande saknas. Det är möjligt att fördröjningen fortsätter över vårens riksdagsval. Även denna möjlighet diskuterades redan i våras. Det ligger naturligtvis i den sittande riksdagens händer att besluta om propositionen om anslutning ska avgöras redan före valet.

Det finns likväl anledning att tro att vårt medlemskap kommer att bli verklighet i år. Då kommer vår tid av militär alliansfrihet att ta slut.

Finland bär även i fortsättningen huvudansvaret för att försvara sitt territorium. Men detta sker som en del av försvarsalliansen. Vi får skydd av andra, vi ger skydd till andra. Vårt medlemskap stärker hela Natos avskräckning. Samtidigt höjs tröskeln för att hota Finland med maktmedel.

Det sker en stor förändring i vårt sätt att garantera vår säkerhet. Men det finns kontinuitet i vår utrikespolitik: Finland har en etablerad och stabil linje som medlem i EU och som en del av Norden. Finland är känt ute i världen som ett kompetent och pålitligt land som agerar på ett förutsägbart sätt. Detta goda rykte bör bevaras även i framtiden.

* * *

Den internationella situationen är nu ovanligt spänd. Just när vi skulle behöva ett globalt samarbete för att ta itu med mänsklighetens gemensamma utmaningar. Klimatförändringen måste hejdas och vi måste anpassa oss till dess effekter. Vi måste stoppa förlusten av biologisk mångfald.

Lyckligtvis finns det hopp. Den mest glädjande nyheten under det gångna året fick vi strax före jul från naturtoppmötet i Montreal. Där kom man överens om att förlusten av biologisk mångfald ska ha stoppats senast 2030. Målet är ytterst ambitiöst, men riktningen är den enda rätta. Också takten är avgörande. Tiden håller på att rinna ut.

En annan glädjande nyhet är att i Finland har näringslivet tagit rollen som föregångare inom den gröna omställningen. Nya dörrar och möjligheter öppnar sig för föregångarna i världen. Den pågående energikrisen är en möjlighet att påskynda övergången till utsläppsfria energikällor. Samtidigt förbättras också vår egen säkerhet och försörjningsberedskap.

* * *

Medmänniskor

De stora utmaningarna i vår tid – kriget, ekonomisk knapphet, klimatförändringar – får oss oundvikligen att fundera på vad som verkligen är nödvändigt eller viktigt. Och det handlar inte bara om materia.

Vi möts nu också dagligen av enskilda nyheter som visar hur oförutsägbart livet är. Vi ser naturkatastrofer som kan drabba en hel nation, eller ofattbara handlingar som chockerar hela samhällen.

Allt detta får oss att stanna upp och reflektera över livet och dess värde, och att skapa glädje och positiv anda för oss själva och för andra. Även en liten gest i vardagen kan räcka: att ta sitt ansvar, att räcka ut en hjälpande hand eller bara att möta sina medmänniskor med respekt.

Jag har hört sägas att ”människan är en besynnerlig varelse”. Det verkar stämma. Var och en finner nya förmågor och egenskaper hos sig själv, när det riktigt kniper. Det, om nånting, är finsk sisu.

Låt oss lita på det och på varandra. Så har vi övervunnit svårigheter även tidigare. Detta är grunden för ett Finland som har tilltro till sig självt.

Jag önskar er alla ett gott nytt år och Guds välsignelse.