Ars Fennica 2023-kandidaternas samutställning öppnar på Kiasma

Henna och Pertti Niemistös Bildkonststiftelse – ARS FENNICA sr delar vartannat år ut Finlands mest betydande bildkonstpris på 50 000 euro. Priset ges till en konstnär som erkännande för ett högklassigt och personligt konstnärligt arbete.

De nominerade och den internationella konstexperten som väljer pristagaren blev utvalda av en prisnämnd som stiftelsen utsett. Prisnämndens ordförande är Leena Niemistö som är vice ordförande i Henna och Pertti Niemistös Bildkonststiftelse. I år är också bildkonstnär Eija-Liisa Ahtila, Kiasmas museichef Leevi Haapala och Amos Rex museichef Kai Kartio medlemmar i nämnden. Efter utställningens slut delas också ett publikpris ut till en av konstnärerna. Besökarna på kandidatutställningen får rösta fram mottagaren av publikpriset.  

Henna och Pertti Niemistös Bildkonststiftelse – ARS FENNICA sr grundades år 1990 för att främja konsterna. Ars Fennica-priskandidaternas utställning har visats på Kiasma fem gånger tidigare, år 2007, 2009, 2010, 2014 ja 2017. Konstnärer från Finland, Norden och de baltiska länderna har varit kandidater. Utställningen har kuraterats av Piia Oksanen, kurator för Kiasmas växlande utställningar. Kiasma och Henna och Pertti Niemistös Bildkonststiftelse – ARS FENNICA sr arrangerar utställningen i samarbete. 

Ars Fennica 2023-experten  

Anne Barlow jobbar som direktör för Tate St Ives där hon ansvarar för utställningsprogrammet, presentationen av samlingen, konstnärsresidens, nya beställningsverk och forskning. Barlow har tidigare verkat som direktör för Art in General i New York samt som kurator på New Museum i New York och Glasgow-museerna i Skotland. I dessa uppgifter har hon arrangerat ett flertal utställningar och föreläst och publicerat i stor omfattning. Barlow har varit kurator på den 5:e Bukarestbiennalen och på Lettlands paviljong vid den 55:e Venedigbiennalen. Senast har hon varit kurator för Samdani Art Award vid Dhaka Art Summit år 2023 i Bangladesh. Hon har deltagit i valnämnder och juryer för ett stort antal konstpriser, bland annat i valnämnden för den brittiska paviljongen vid den 58:e Venedigbiennalen. 

Kandidaterna 

Henni Alftan   

I sina verk beskriver Henni Alftan vardagliga motiv – interiörer, landskap, personliga tillhörigheter och skepnader. De noggrant komponerade närbilderna utmanar åskådaren att vid sidan av det synliga motivet dryfta vad som blivit utanför bilden. Det välbekanta och det främmande förenas i Alftans målningar och leder oss att iaktta verken aktivt – att i bilderna leta efter något som inte nödvändigtvis syns.  

Beskärningen gör att det syns knapphändigt med detaljer i Alftans målningar, såsom ett draperi, en klocka eller en bok. Öppningar som ett fönster eller en dörr, reflekterande ytor eller en bild som ingår i en annan bild skapar nya rum i målningarna.  

”Då man målar kan man se hur bilden tar form, eftersom det är naturligt för oss att se en fläck eller redan bara några penseldrag som en bild. Jag vill se det ögonblick då färgen börjar hänvisa till, påminna om något annat än sig själv. Därför vill jag inte ge fler fingervisningar än det behövs.” – Henni Alftan   

Henni Alftan (f 1979, Helsingfors) bor och arbetar i Paris. Hennes arbeten finns bland annat i följande samlingar: Helsingfors konstmuseum; Amos Rex, Helsingfors; Esbo moderna konstmuseum EMMA; Hammer Museum, Los Angeles; High Museum of Art, Atlanta; Institute of Contemporary Art, Miami; Los Angeles County Museum of Art; Dallas konstmuseum; Portlands konstmuseum och New South Wales konstmuseum, Sydney. Utställningar har hon de senaste åren haft bland annat på följande gallerier: Karma, Los Angeles (2023); Sprüth Magers, London (2022) och Berlin (2021); Karma, New York (2020); Various Small Fires, Seoul (2020) och Studiolo, Milano (2019).   

Tuomas A. Laitinen   

Tuomas A. Laitinen arbetar med levande bilder, ljud, ljus, glas, kemiska och mikrobiologiska processer samt algoritmer. I sitt arbete granskar han samlevnaden mellan olika arter och skapar installationer och situationer som lyfter fram kopplingar mellan språk, kropp och materia i föränderliga ekosystem. Han har influerats bland annat av science fiction, mytologier och tankeriktningar som söker en ny form av grund för hållbar samlevnad på jorden.   

Verket Världen i en björns öra inbjuder åskådaren till att sakta in och fördjupa sig i att lyssna. Verkets ljudvärldar öppnar sig då besökaren rör sig tyst i rummet och lyssnar. Tack vare ultraljudet från högtalare fästa vid metallskulpturer förefaller ljuden komma från flera olika riktningar. Figurerna i verket är formskiftande som mytiska varelser. De refererar till olika livsformer som bläckfiskar, bönsyrsor och människoliknande varelser. Världen i installationen är i konstant förändring. I sitt verk försöker Laitinen föreställa sig hur det var att leva innan människan började dela upp världen i allt exaktare och värderande taxonomier.  

”Mitt arbete ter sig för mig ofta som en symbiotisk process vars intressantaste del är de reaktioner som uppstår mellan olika material och organismer då de befinner sig i samma rum. Min konst fokuserar för tillfället framförallt på processen.” – Tuomas A. Laitinen  

Tuomas A. Laitinen (f. 1976) bor och arbetar i Helsingfors. Hans verk har visats bland annat på Sydneybiennalen (2018), Bukarestbiennalen (2016), Screen City Biennalen (2019), Helsingforsbiennalen (2021), Seoul Mediacity Biennalen (2018) samt i följande gallerier och museer: Yeh Art Gallery, New York (2021); Vdrome, webbföreställning (2020); SADE LA, Los Angeles (2016); Amado Art Space, Seoul (2018); Moving Image Fair, New York (2015); A Tale of a Tub, Rotterdam (2019); Art Sonje Center, Seoul (2017); Helsinki Contemporary (2022); Museet för nutidskonst Kiasma, Helsingfors (2017) och Esbo moderna konstmuseum EMMA (2015).   

Lap-See Lam  

På 2010-talet tvingades många kinesiska restauranger i Sverige stänga på grund av insolvens, eller bytte ägare. En av dem var Lap-See Lams föräldrars restaurang. Konstnären tog sig an att dokumentera dessa rum genom att 3D-skanna interiörerna, för att bevara deras historia. Hennes visuella språk har sin upprinnelse i det arkiv hon byggde upp. Lam använder bland annat skulptur och video för att i sina verk öppna upp de bibetydelser som de utländska imitationerna av kinesiska produkter är förknippade med. Verken granskar bland annat de kinesiska hongkongbornas kultur och hur den förändras i Europa.  

Berättelsen i verket Tales of the Altersea skildrar motgångar, strävan att uppnå drömmar och frigörelse. Bilderna som projiceras på rummets golv och väggar påminner om traditionell kinesisk skuggteater. I bilderna syns figurer ur folksägner, såsom Da Peng-fågeln som symboliserar stark vilja och som kan förvandla sig från fisk till fågel och förmörka hela himlen med sina vingar. Lo Ting är för sin del till hälften fisk, till hälften människa, och representerar uppror mot makten. I verket simmar två tvillingsystrar i det fiktiva havet Altersea, i en kinesisk restaurang med namnet Sea Palace. En flytande restaurang med samma namn som transporterats sjövägen från Shanghai till Europa fungerar numera som spökhus i en nöjespark i Stockholm. 

”Tales of the Altersea är den nyaste delen i ett omfattande ’världsbyggnadsverk’ som fortsätter att växa i olika riktningar. Det känns särskilt meningsfullt att presentera verket i Helsingfors, eftersom en betydande del av projektet bygger på intervjuer med min faster som bor just här.” – Lap-See Lam   

Lap-See Lam (f. 1990, Stockholm) bor och arbetar i Stockholm. Separatutställningar av henne har de senaste åren hållits bland annat i följande museer och gallerier: Buffalo AKG Art Museum, New York (2023); Swiss Institute, New York (2023); Portikus, Frankfurt (2023); Bonniers konsthall, Stockholm (2022); Trondheims konstmuseum (2021); Skellefteå konsthall (2019) och Moderna Museet Malmö (2018–2019). I samutställningar har hon deltagit bland annat i Ghost 2565 i Bangkok (2022), Berlins center för samtidskonst KINDL (2022), museet Power Station of Art i Shanghai (2021–2022), PinchukArtCentre i Kiev (2021), Uppsala konstmuseum (2020), Performa 19 i New York (2019), Luleåbiennalen (2018), Kópavogur konstmuseum (2018) och Kendra Jayne Patrick-galleriet i New York (2018).  

Camille Norment 

I sitt verk granskar Camille Norment de förnimmelser olika ljud ger upphov till då det möter rummet, dess former och människans kropp. Norment använder termen kulturell psykoakustik då hon talar om sitt arbete, och beskriver det som en granskning av politiska, sociala och kulturella fenomen med hjälp av ljud och musik. 

Installationen består av en formation arkitektoniska säteskonstruktioner samt vibrerande och resonerande ljud som påverkar känselsinnet. Resonans innebär medvibration, det vill säga att kroppar vibrerar med samma frekvens. Säteskonstruktionernas form bygger på fraktaler, det vill säga geometriska figurer där samma struktur upprepas gång efter gång i en oändlig loop. Konstnären bjuder in besökarna att sätta sig och delta i verket med sin egen kropp och röst.   

“Ljud passerar gränser. Det behandlar alla kroppar likvärdigt. En kulturell psykoakustik handlar alltså inte om bara interaktionen mellan ljud och fysiska strukturer som väggar eller andra kroppar som definierar det fysiska rummet utan om hur ljudet som fenomen möter levande varelser och ger dem kraft, synliggör deras erfarenheter, deras historia, miljö och möjliga framtider.” – Camille Norment 

Camille Norment (f. 1970, USA) bor och arbetar i Oslo. Hennes utställningar, föreställningar och verk har visats bland annat på The Nam June Paik Award, Tyskland (2023); Bergen Kunsthall (separatutställning och nytt framförande på Festspillen), Norge (2023); The Armory, New York (2022); Punta della Dogana, Venedig (2022); The Dia Art Foundation, New York (2022); Boccata d'arte, Italiien (2021); Renaissance Society, Chicago (2019); SFMOMA (2017); Jazzhouse, Köpenhamn (2016); Lisboa Soa, Lissabon (2016); Ultima Oslo Contemporary Music Festival (2015); Museum of Modern Art, New York (2013) och Oslo museum för samtidskonst (2012). Hon representerade Norge på Venedigbiennalen 2015 Venedig och har efter det deltagit i flera biennaler, bland annat Kochi-Muziris (2016), Montreal (2016), Lyon (2017) ochThailand (2018). I år deltar hon i Biennale Son Schweiz. 

Emilija Škarnulytė   

Konstnären och filmmakaren Emilija Škarnulytė är intresserad av djuptid, med vilket man avser mycket långsamma förändringar som sker över enorma tidsintervall. I sina verk behandlar hon vår historiska periods uppenbara problem såsom klimatförändringen, och försöker betrakta dem ur en framtida arkeologs eller geologs perspektiv. Hennes verk rör sig ofta på ekologiskt unika platser: i öknar i Nordamerika eller Mellanöstern, i europeiska kärnkraftverk, i militärbaser från kalla kriget och i havens afotiska zoner dit ljuset inte kan nå. Hennes kamera fungerar som ett arkeologiskt verktyg som genomtränger såväl geologiska, ekologiska och politiska som kosmiska skikt.   

Personen som filmats i videoverket som ses på utställningen är konstnärens litauiska mormor Aldona som förlorade sin syn på våren 1986. Enligt läkarna hade hennes synnerver skadats av exponering för de radioaktiva föroreningarna från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. En del av verket har filmats i Grutas Park, en temapark med statyer från sovjeteran som idealiserar den kommunistiska ideologin. Örterna i installationen har samlats i Aldonas hemtrakter, i ett insektskyddsområde i Gerdašiai. Området ligger vid gränsen mellan Litauen och Belarus, som numera också utgör försvarsförbundet NATO:s och Europeiska unionens gräns. 

”Då jag filmar ser jag ofta filmen som ett skulpturalt material, pixlarna som lera som jag försöker forma till svar på många olika frågor. Jag försöker ta ett borrprov ur kärnan av dagens värld eller dess olika skikt, och se djuptidens och kulturens olika lager, allt från galaxer, neutrinor, partiklar, spår som människan lämnat och havens mörka zoner. Dessutom försöker jag ofta mäta dessa landskap genom att använda min egen kropp.” – Emilija Škarnulytė  

Emilija Škarnulytė (f. 1987, Vilnius) bor och arbetar i rörelse från en plats till en annan. Hennes arbeten har senast visats på Gwangjubiennalen, Henie Onstad Triennalen, Vilniusbiennalen och Helsingforsbiennalen. Hon har haft separatutställningar i följande museer och konstgallerier: Tate Modern, London (2021); Kunsthaus Pasquart, Biel/Bienne (2021); Ferme-Asile, Sion (2023); Den Frie, Köpenhamn (2021); Vilnius nationalgalleri (2021); Vilnius center för samtidskonst CAC (2015) och Kunstlerhaus Bethanien, Berlin (2017). Hon representerade Litauen på den XXII:e Triennale di Milano och deltog i Baltikums paviljong på arkitekturbiennalen i Venedig 2018. Hennes filmer finns i IFA:s, Kadist Foundations och Center Pompidous samlingar, och de har visats på Serpentine Gallery i London, Centre Pompidou i Paris och Museum of Modern Art i New York samt på ett flertal filmfestivaler.