Mera åtgärder behövs för att nå målet om senare pensioneringar

Enligt rapporten var pensionsreformen år 2005 i och för sig lyckad och en åtstramning av villkoren i förtidspensionssystemen förlängde tiderna i arbetslivet, men ändringarna för villkoren för när man kan gå i ålderspension ledde däremot inte till längre arbetsliv. Behovet av att fortsätta reformen förstärks av att livslängden fortsatt att växa samt av oron för den offentliga ekonomins hållbarhet.

Enligt sakkunniggruppens uppskattning ser det ut som om den förväntade pensioneringsåldern utan nya politiska åtgärder stannar på ett år lägre än målet på 62,4 år 2025. Om målet uppnås dämpas trycket att höja pensionsavgifterna och hållbarhetsgapet inom den offentliga ekonomin blir mindre.

Den förväntade pensioneringsåldern för 25-åringar har stigit snabbare än förväntat. År 2012 var denna siffra 60,9 år. Med tanke på framtiden ger denna ökning som skett en alltför positiv bild av utvecklingen. Slopandet av arbetslöshetspensionen för att ersättas med arbetslöshetspenning för tilläggsdagar har minskat pensioneringarna, men däremot har arbetslösheten bland äldre ökat och tiden i arbetslivet har därför inte förlängts.

Hela den offentliga ekonomins hållbarhetsgap påverkas av hur länge människorna fortsätter att arbeta. Ju tidigare avlägsnandet från arbetslivet sker, desto lägre är nivån på totalproduktionen och skatteutfallet. Alltför kort tid i arbetslivet gör också att små inkomster bli vanligare bland pensionärerna.

Ändringar i pensionsålder och pensionsnivå lösningar på livslängdens ökning

Enligt sakkunniggruppens uppfattning är de nuvarande anpassningsåtgärderna inom pensionssystemet inte tillräckliga i förhållande till den förväntade livslängdens fortsatta tillväxt, i synnerhet med tanke på sysselsättningsgraden och de äldres utkomst.

Pensionssystemet kan anpassas till den förlängda livslängden genom en höjning av avgifterna, en sänkning av pensionerna, en ändring på förhållandet mellan tiden i arbete och tiden med pension eller genom en kombination av dessa åtgärder. I rapporten har man rett ut åtgärdernas inverkan med tanke på pensionernas tillräcklighet, pensionernas inriktning, pensionernas finansiering, sysselsättningen och den offentliga ekonomins hållbarhetsgap.

Enligt rapporten är den mångsidigaste anpassningen till en förlängd livslängd en kombination av pensionsnivåer, pensionsålder och försäkringsavgifter. Då varierar åtgärdernas inverkan enligt vad som betonas. Genom att kombinera en anpassning av pensionsnivån och pensionsåldern åstadkommer man att en ökande livslängdskoefficient inte leder till för låga pensionsnivåer. En modell där endast pensionsåldern för ålderspension höjs leder inte till oskäligt långa tider i arbetslivet eller att pensionsutgiften stiger alltför mycket. En höjd pensionsålder skulle alltså möjliggöra en lindring av livslängdskoefficienten.

En högre åldersgräns för ålderspension skulle öka på tiden i arbetslivet i förhållande till tiden med pension. För att få detta att fungera förutsätts att andra vägar ut ur arbetslivet, såsom tilläggsdagar med utkomstskydd för äldre arbetslösa och deltidspension, begränsas. Om dessa vägar ut bevaras i sin nuvarande form, kan en höjning av pensionsåldern rentav minska på tiden i arbetslivet.

Pensionsnivån kan anpassas till den växande livslängden med livslängdskoefficienten eller genom ändring av intjäningsprocent, lönekoefficient eller pensionsindex för pensionerna. Livslängdskoefficienten har varit i bruk sedan år 2010. Om den genomsnittliga livslängden ökar, minskar livslängdskoefficienten på månadspensionen om inte tiden i arbetslivet ökar tillräckligt. Det finns ännu inte några tillförlitliga uppgifter om hur livslängdskoefficienten inverkar på tidpunkten för pensionering.

Enligt rapporten kan man genom att höja på pensionsavgifterna minska på obalansen mellan inkomster och utgifter, men lönsamheten av arbete kan då lida och möjligheten till höjning av skatter minska, vilket skulle drabba finansieringen av välfärdstjänster. På lång sikt är en höjning av avgifterna således inte den metod som i första hand tas i bruk för en anpassning av livslängdens ökning.

Skäl att bevara flexibiliteten till pensionering

I rapporten berättas om den så kallade riktåldern för pension som föreslagits i Sverige.

Med den eftersträvas att en styrande norm för pensionering byggs in i ett flexibelt pensionssystem. Även inom pensionssystemet i Finland kunde det vara möjligt att betona att pensionering inom en åldersgrupp sker vid samma ålder. Då skulle arbete till denna ålder ersätta livslängdskoefficientens inverkan.

I rapporten framhålls att flexibiliteten till pensionering är viktig. Man borde beakta människors olika situationer på arbetsmarknaden. Därför vore det också viktigt att undersöka en modell var man i stället för bonustillväxt skulle få en separat gottgörelse om man tar ut pensionen senare. På motsvarande sätt skulle en förtidsminskning gälla för de pensioner som tas ut före pensionsåldern. För förvärvsarbete skulle man tjäna in pension enligt normal tillväxt. Till ett sådant här system kunde man naturligt också koppla en kostnadsneutral, flexibel deltidspension.

Rapporten Suomen eläkejärjestelmän sopeutuminen eliniän kasvuun (Hur pensionssystemet i Finland anpassas till den ökande livslängden) är arbetsmarknadsorganisationernas del av beredningen av 2017 års pensionsreform. I bakgrundsrapporten beskrivs den nuvarande situationen för pensionsskyddet och förnyelsebehoven. Speciellt har man utvärderat inverkan av 2005 års pensionsreform och behoven av tilläggsåtgärder för att säkerställa att pensionssystemet förblir ekonomiskt och socialt hållbart.

Arbetsgruppen har inte gjort pensionspolitiska strategier, eftersom det hör till uppgifterna för de egentliga beredarna av pensionsreformen.

Rapporten finns på internet www.etk.fi/julkaisut.

Närmare:
överdirektör Jukka Pekkarinen, ordförande för sakkunniggruppen, tfn 029 533 0169